Bloggen jag längtat efter


6 månader har idag gått sedan den 22 mars. 6månader.

Detta är en blogg över vad som har hänt sedan dess. Om vägen tillbaka till mitt liv och om de alla som har hjälpt mig på vägen.

Torsdagen den 22mars var jag ledig från skolan som jag alltid var på torsdagar. Därför hade jag tagit åt mig att jobba några timmar på förmiddagen som snowboardlärare. Det var strålande solsken och jättelite folk i backen och jag hade bara en lektion planerad den dagen eftersom jag bara kunde jobba till klockan 13, då jag skulle till Falun och kolla upp mitt knä. Hade två riktigt tråkiga sura småkillar den dagen, så lektionen var tråkig (ibland var superkul, men det berodde alltid på elev/eleverna) så sen när jag hade haft min lektion blev jag jätte sugen på att ta ett åk själv. Jag vet att jag tog stolsliften upp till toppen eftersom att jag minns att jag satt och skrev ett sms till min jobbarkompis Anna, att vi defenitivt borde hänga på jobbresan till Sälen. Sen så slutar mina minnen för de närmaste veckorna. Vet i allafall att jag åkte över till Götesbrant sidan och vet också att jag måste ha satsat riktigt ordentligt, som jag skrev tidigare så var det ju strålande sol och lite folk i backen och då finns det ju ingen som helst anledning att feg åka. Åkte tydligen av nån konstig anledning på vänster sida där Götes delar upp sig i Guldkornet och i Götes. Jag tycker att Götes sidan är tråkig om man jämför med Guldkornet på höger sida, så jag brukar aldrig åka Götes men denna dag blev det visst så. Åkte som sagt säkerligen ruggigt fort, vet att jag ramlade på ett ställe med konstigt underlag men i övrigt har jag ingen förklaring till att det kunde gå så fruktansvärt illa. Vet i alla fall att jag landade endast på huvudet, hade ingen skada på kroppen förutom ett litet skrubbsår på näsan + skrapsår på ryggen från att jag glidit på snön.

Hittades i alla fall av en gubbe som åkte ner och larmade ambulanssjukvårdarna, vet tyvärr inte vem den här mannen var men är honom evigt tacksam. Som tur var så jobbade Göran Carlsson denna dag. Han var min mosters man när jag var liten, han tog hand om mig bra då vad jag vet och jag är fullkommligt övertygad om att jag inte hade kunnat hamna i bättre händer nu. Han skjutsade in mig till Falun och försökte kontakta min mamma och pappa men eftersom de var i Thailand gick det inte. Han fick dock tag i min kusin Martin som lyckades kontakta min moster och bror Andreas. Moster tog sig in till Falu lasarett och var med tills de flög mig till NIVA i Uppsala med helikopter eftersom jag var i så djup medvetslöshet så jag behövde expertvård. Även om jag var i väldigt djup medvetslöshet var jag också nedsövd så att jag inte skulle bli stressad av allt som hände omkring mig. Moster, Andreas och Martin åkte efter mig till Uppsala och var mina räddande änglar. De satt vid min säng och talade med mig, de kontaktade de som behövde få veta och de kämpade för min skull.
Andreas starten
Mina föräldrar fick de inte tag i förrens på fredagen, men Andreas fixade så att de var hemma på ett dygn, jag tror inte någon annan än Andreas hade klarat av en sån sak, så bra. På fredagen kom också Ida och Elenore och de var kvar när mina föräldrar kom på lördagen. Andra som besökte mig var; Camilla, Anna, min kusin Emilie och såklart min lilla storebror Mattias som befann sig i Norge när olyckan skedde. Jag är så enormt glad att de flesta av mina närmaste var där. Jag har varit i Uppsala nu i efterhand och fått gå in på avdelningen där jag låg. Därför vet jag att det måste ha varit enormt starkt för de som var där och besökte mig. Att gå in på avdelningen var som att gå in i ett rymdskepp, Det är ett rätt stort rum med 5 sängar, samtliga patienter är avklädda förutom skynken över privata delar, för att undvika risken för feber, mesta delen av tiden är ingen är vaken utan ligger där sovandes med slangar och monitorer kopplade till kroppen men det som är mest läskigt är att alla ligger där med rakade huvuden och slangar som tillochmed sticker ut ur huvudet.

Där låg alltså jag i 9 dygn sovandes. Jag vaknade en lördag och vi vet inte riktigt hur det kan komma sig för läkarna hade avböjt att väcka mig på slutet av vardagarna veckan innan och bestämt sig för att tidigast väcka mig i början av veckan efter. Min mamma misstänker att jag kan ha vaknat för att jag själv drog ur respiratorn, när jag väl var vaken hade jag nämligen försökt dra ur de flesta av de slangar jag kunde få tag i. Min CVK och artärkatetern drog jag ur innan de hann stoppa mig. Min vänstra arm var låst i ett läge och den kunde jag inte röra, höger arm hade jag inte riktigt full koll på men kunde jag ändå till viss del använda, därför tejpade de för min högra hand så att det såg ut som att jag hade på mig en boxhandske, ändå lyckades jag dra ur min sond. I början kunde jag inte prata så mycket men några klockrena svar lyckades jag ändå fram. T.ex. så frågade de mig om vad jag ville ha och äta, äkta festivaltjej som jag ändå är svarade jag langos och jag ville dricka cauppochino. En riktigt skön grej är också att jag var mig själv så fort som jag vaknade, även om den jag är, kanske inte är världens godaste människa. T.ex så var det första jag sa till min bror Andreas att han skulle ta av sig kepsen för det såg förjävligt ut. Till min andra bror skämtade jag lätt om att vi hade lika frisyr då han ungefär samtidigt som jag hade fått raka av sig håret, på grund av att en kompis till han hade rakat av lite av hans hår på en fest.
Mattias jag starten
Det här är inget som jag själv minns utan bara sådant som jag fått återberättat för mig och så fortsätter det att vara i ungefär en vecka till. Förflyttades hursomhelst till Falun på tisdagen. Min vänstra arm fortfarande låst i läget ni ser ovan och höger utan full kontroll, vänster öga i stort sett stängt men om det hade varit öppet kunde man tydligt ha sett att det pekade åt helt fel håll. En läkare i Uppsala sa till min mamma och pappa att de skulle förbereda sig på att mina skador på vänstersida kunde vara bestående och alla som de pratade med sa åt dem att de skulle förbereda sig på en mycket lång rehabilitering. I Falun började dock min rehabilitering sätta fart, jag flyttades snabbt till avdelning 56 där mitt hem blev att ligga de närmaste veckorna.

Mitt balanssinne var helt kasst, jag fick t.ex. öva på att sitta upp för när jag satt upp började allt att snurra. Jag var tvungen att träna upp att träffa munnen när jag åt själv eftersom min kontroll över muskler var värdelös. Men första gången jag fick sitta i matsalen och äta var ändå underbar.

Denna bild är från det tillfället och att tänka sig att denna tjej var jag för bara några månader sedan är helt främmande
Detta var jag

Nu är det tyvärr så att typ mer än 1 timmes jobb försvann från bloggen så nu blir min halvårs blogg inte riktigt så bra som den skulle ha varit men jag lägger upp bilder i allafall.

Jag har en underbar familj!!!



Jag fick komma hem den 19 april. Den 23 blev jag utskriven påriktigt. 1månad hade då gått.
Utskriven
Att komma in på Soltorg första gången med rollator var en stark upplevelse, Där gick jag, som en krympling. Den första jag verkligen mötte vet jag var Erik Dahl. Han gav mig en kram som fyllde hela mig med en varm känsla och han är värld en stor och färggrann prick i himmlen för den kramen.
Känslan sade mig:
Välkommen Anja, välkommen tillbaka till ditt liv!
 

Studenten tog jag och det med bravur. Fullpott betygsmässigt och jag höll tillsammans med Erik studenttalet



 
Sommaren kom med massor av underbar kärlek


Jag har de bästa vänner.
Men nu vill jag tillägna en stund åt min älskade Ida, Hon var den första mamma frågade om var där när hon återvände från Thailand. Ida är min familj, där var som tur var också Elenore.
Några saknades men Trion var i alla fall samlad
image22
image23

Idag så har jag tagit mig genom mitt stora delmål! Ett halvår har gått och imorgon åker jag till Australien
Jag är lycklig!!!


Kommentarer
Postat av: Malin Fröberg

Hej Anja! Starkt blogg inlägg,du är så modig!! Du är verkligen en inspiration! Saknar dej på Maxi!!
Hoppas du har skoj i Australien nu!! Är så avundsjuk! Be Safe! Kramar Malin Fröberg =)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback